Orolighet är en frekvent känsla som reser jorden runt i våra sinnen så fort rubrikerna rullar i flödet. Vi ska inte ge oss in i det geopolitiska även om det, i allra högsta grad, är relevant inför matchen mot Ukraina. Bara att mynta ordet “ödesmatch” blir dessutom i sig lite skavigt. Men superlativen är utnötta och i fotboll och kvalsammanhang är det ändå ett ord som är inpräntat.
Med det sagt så är jag just inte så orolig inför det stundande schackpartiet i Valencia. Snarare tvärtom. Det finns ett lugn. Jag kan inte riktigt svara på varför. Det skulle kunna vara att det inte finns mer uppgivenhet, ilska, sorg eller just kryddiga ord kvar att ta av. Eller så är det Grahams aura. Den där Bröderna Lejonhjärta-vurmen i blick och kroppsspråk, som fungerar som valium i skrivande stund. Jag har inget definitivt svar på om gubbarna i startelvan är redo. Men jag är det i alla fall.
Faktaraden är, som vanligt, mer klinisk än känslan: Vid seger väntar final den 31 mars 20.45 på Strawberry Arena mot vinnaren av Polen-Albanien.
Det lugnar mig än mer att formen är så tydlig. Det finns inga gömställen. Inga “vi tar med oss prestationen”. Vinner du, lever du. Förlorar du, går du hem och läser om dig själv. Krasst, men det är så vi får jobba.
En trupp utan alibi
Sverige reser till Spanien utan Alexander Isak och Dejan Kulusevski. Bekräftat bortfall. Inte känsla. Två spelare som hade kunnat lösa upp knutar utan att be om lov. Två lirare som kan göra en halvchans till ett mål och en dålig period till en berättelse.
Och ändå finns det något renande i att de inte är med. Det gör att matchen inte kan vinnas med klass som mantra. Den måste vinnas med det där tråkiga som i efterhand alltid låter självklart. Typ sånt som kollektiv, disciplin, riktning.
Potter har dessutom snabbsnickrat en trupp som ser ut mer som ett arbetslag än en nostalgiträff. Genomgångarna av truppen i blaskorna pekar på flera skrällar – med Allsvenskt inslag. Men även ett bevis på att rutinerade namn, som annars brukar finnas där som tryggt bakgrundsbrus, inte är självutnämnda.
Det är som om han gjort en liten utrensning i skafferiet. Plockat bort det som stått där för länge och istället ställt fram det som faktiskt går att laga mat på just nu. Även om en viss AIK-målis fått några att höja på ögonbrynen. Men, det är inte dags att slänga in en gröngöling i buren nu även om Melker Ellborg (Sunderland) förmodligen hade gjort det bra.
Och så finns den där lilla detaljen som säger mycket om en samling. Kulan är nämligen på plats i Valencia för att stötta. Det är en sådan sak som inte gör mål, men som ibland gör att ett lag står kvar när det börjar blåsa snålt.
Läget i lagen
Om Sverige är avskalat, så är Ukraina det också. Deras truppbesked har handlat om stjärnor som saknas och om skador som tvingar fram andra lösningar. TT rapporterade att Artem Dovbyk är skadad och utanför, men även att fler namn också saknas.
Det är inte en garanti för någonting, men det förändrar hur matchen ser ut när man skruvar på den. Ett lag utan vissa nycklar blir inte automatiskt sämre, men det blir ofta mer förutsägbart. Mer beroende av struktur. Mer beroende av att vinna rätt dueller.
Och där finns en parallell som är lite vacker, faktiskt. Vi är två lag som båda måste vinna med det de har, inte med det de önskar att de hade. Plattetiskt, va?
Samtidigt är Ukraina sällan tandlöst. De har en vana att göra matcher obekväma utan att det ser ut som bråk. De är bra på att låta motståndaren ha bollen och ändå känna sig fattig.
Valencia blir därför en neutral scen för två lag som båda kommer försöka kontrollera nerven snarare än att tända den.
Potter har inte gett bort mycket inför. Och när han väl gör något konkret, så gör han det i motsatt riktning mot rubrikerna. Han väljer stabilitet.
Som sagt, Kristoffer Nordfeldt startar i mål. 36 år, rutinerad. Det är inte ett statement att övriga keepers inte på något sätt håller nivån. Det är ett säkerhetsbälte.
Det passar bra i en match där allt redan är stort. Du behöver inte göra den större genom att vara modig på fel sätt.
där vi brukar gå sönder
Ukraina kommer vilja ha oss på utsidan. Låta oss rulla boll tills vi själva börjar tvivla på varför vi rullar boll. Locka fram de där gamla svenska synderna med för många touch, för lite hot, för mycket “vi bygger”. De kommer vara nöjda med att matchen ser ut som ett problem, snarare än en möjlighet.
Sveriges nycklar blir därför ganska enkla och brutala:
- Tidigt hot, inte tidigt fluff. Framåt när läget finns. Inte chansbollar, men en tydlig första tanke som säger “vi är här för att göra mål, inte för att spela säkert”.
- Andrabollar som religion. Nervmatcher avgörs ofta av studsarna. Av de små kampen-i-kampen som inte får highlight-klipp men som äter upp motståndaren.
- Avslut i rätt lägen. Inte alibiskott från 35 meter för att visa mod, utan avslut innan Ukraina hinner samla sin struktur.
- Fasta situationer måste vara ett vapen. Det är den mest demokratiska vägen till mål när spelet blir spänt och jämt.
Inga konstigheter.
Noll pose
Det finns också något mentalt här. Sverige får inte börja spela för att undvika skam. Det är då benen blir tröga. Då hamnar vi i grupparbetet där ingen vill presentera. När vi tar bollen och tittar på varandra som om någon annan ska lösa det. Som under danskbollen.
Potter känns – åtminstone utifrån – som en tränare som vill bort från det. Mindre poserande. Mer beslut. En sorts stillsam kontroll som inte blir sann för att man höjer rösten, utan för att man gör rätt saker tillräckligt många gånger.
Och det är kanske där mitt lugn bor, att allt är tydligt. I att ramarna är hårda, i att det inte finns så mycket kvar att dramatisera med ord. Man kan faktiskt bara… spela matchen.
Torsdag 20.45. Valencia. Neutral mark, med neutral puls.
