Världen är full av klyschor – inte minst i sportvärlden: ”allt är inte svart eller vitt”, ”bollen är rund”, ”vi måste tro på det” – ja, ni känner igen de flesta av dem. Själv håller jag med om de flesta, men inte den som påstår att ”allt är inte svart eller vitt”.
Själv tyckte jag det var ett totalt mörker att ha JDT som förbundskapten och det fina är att, då min enda roll inom fotbollen är att vara supporter och ibland ha det stora nöjet och privilegiet att sitta med denna penna i hand, så kan man utan omsvep faktiskt säga att det var ett totalt mörker och ett totalt haveri att anställa dansken. Ja – jag vet att vissa tycker att det är onödigt att kalla vår förre förbundskapten för ‘Dansken’ (han är ju det), så för att slippa den diskussionen kallar jag honom ”Den ende svenske förbundskapten som någonsin fått dojjan” i stället.
För att inte framstå som kappvändare, eller en sådan som så fort det börjar gå emot börjar skrika om chefsbyte, vill jag informera om att jag förmodligen var den siste som sågade Lagerbäck innan han slutade. Jag hyllade Janne hela vägen in i kaklet, men så fort jag hörde Dansken – eller förlåt, Den ende svenske förbundskapten som någonsin fått dojjan – börja tala om att vi skulle spela offensivt, framåtlutat och man-man i det svenska landslaget kände jag att detta tror jag verkligen inte på! Vi skulle också lämna den defensiva uppställning som gjort oss så lyckosamma genom alla år. När detta framfördes på engelska med dansk accent blev jag, om möjligt, än mer tveksam! Hur gick det då? Jo – käpprätt åt helvete!
Med detta sagt har vi nu en engelsman som gör sitt yttersta för att tala på svenska, en engelsman som inte talar svepande och faktiskt menar det han säger. En förbundskapten som faktiskt bryr sig om gruppen, en förbundskapten som knappast fått möjlighet att spela ihop laget men som fått gruppen att faktiskt spela för honom, för idén och för varandra. Det räcker långt i denna lagsport. Allt Potter åstadkommit på extremt kort tid är något som Den ende förbundskapten som fått dojjan inte mäktade med på de 18 landskamper han gjorde för vårt, numera igen, stolta landslag.
Nu är det dags att börja tro på det igen! Jag tror på Gudmundsson, Gyökeres och Nordfeldt. Jag tror på Potter. Jag tror på 4-4-2, 5-4-1 eller 5-2-3 och jag tror på VM 2026.
Nu har vi bara ett hinder kvar på vägen och det gäller matchen på Strawberry under tisdagskvällen. Ett Polen som haft extremt svårt att vinna på svensk mark och som mot Albanien inte visade något som skrämmer. Det polska laget, med Lewandowski som passerat zenit i en ålder av 37 år, skall vi bara vinna mot.
Hur skall vi ställa upp laget då?
Jag tror vi börjar lite mer defensivt och i en traditionell 4-4-2-uppställning där Elanga byts ut och ersätts med Lucas Bergvall. I övrigt samma uppställning som senast (minus Hien).
Kanske får vi uppleva exakt samma resultat som när vi senast tog oss till VM i en liknande match – den mot Italien 2017. Vi vann med 1-0. Jakob Johansson gjorde målet och efter 0-0 på San Siro fixade vi sedan en kvartsfinal mot England i det efterföljande slutspelet.
Nu räcker det med 1-0 och vi är klara för ytterligare ett mästerskap! Ska vi tro på det? Det är klart vi skall! 1-0 och Benjamin Nygren gör målet!
Vi ses på Strawberry!
Per Möller,
Pelles Landslagsblogg
