Det finns matcher där man vinner på bollinnehav och matcher där man vinner på idé. Det här var den senare sorten. Sverige hade bara 32% av bollen och ändå kändes det aldrig som att vi jagade skuggor. Snarare som att vi lät Ukraina bära runt på bollen som en tung matkasse, medan vi själva väntade på rätt trappsteg.
Och det började exakt så som sådana matcher måste börja. Med ett tidigt hugg. 1-0 kom i den sjätte minuten, när Viktor Gyökeres tryckte dit Benjamin Nygrens inspel. Efter det skiftade allt. Ukraina fick “ha” matchen men Sverige fick styra den.
Det här var också en kväll där Potter gjorde Potter-saker. På pappret såg det ut på ett sätt, men när matchen rullade igång spelade Sverige i ett annat system. En medveten bluff, där den officiella uppställningen pekade åt ett håll och verkligheten åt ett annat. Sverige klev i praktiken ner i en 5-2-3 och gjorde sig obekväma att läsa.
Det låter defensivt. Men det var defensivt med avsikt. Vi stängde igen centralt, vann dueller och lät Ukraina trötta ut sig själva. Och när anfallarna väl fick sina lägen var de redan på rulle.
För andra halvlek blev en ren demonstration i effektivitet som våldsform. 2-0 löstes efter att Nordfeldt skickat en lång boll som Gyökeres tog ner och avslutade. Målvaktsassist, kaos i Ukrainskt försvar och en svensk kväll som plötsligt luktade final.
Sen kom spiken. Gyökeres blev fälld av Trubin och satte själv straffen. Hattrick. Inga konstigheter för Göken som tog på sig hatten.
Ukraina reducerade sent, men det kändes mer som en notis än en vändning.
Och det här är kanske den mest intressanta detaljen av alla: Sverige var kliniska utan att vara dominanta. Det är en ovan känsla för oss, men den är inte dålig. Den är vuxen.
Nu nästa ruta i schemat. Polen.
De slog Albanien med 2-1 efter att ha vänt ett underläge, vilket säger två saker. De kan stå ut med att ha det emot sig och de har fortfarande den där tråkiga rutinen som dyker upp när det blir slutspel på riktigt.
Robert Lewandowski kvitterade med en nick i andra halvlek och Piotr Zieliński avgjorde kort därefter. Det är inte bara ett resultat, det är en påminnelse om vilken typ av final som väntar. Det blir två lag som inte behöver spela bra i 90 minuter för att ändå vinna sina matcher.
Så ja. Ukraina avklarat. Men någonstans i bakhuvudet finns redan Stockholm nästa vecka och en batalj där marginalerna inte kommer be om ursäkt.
