Det fanns inget vackert sätt att beskriva första halvleken på Ullevål. Norge ledde med 3-0 efter 37 minuter. Det utan både Erling Haaland och Ødegaard. Jørgen Strand Larsen skickade in den två gånger bakom Widell-Zetterström, Antonio Nusa fick också pensla och Fulham-stjärnan Oscar Bobb hade lekstuga med vår backlinje.
Sverige reducerade visserligen och slutresultatet skrevs till 1-3, men siffrorna döljer hur ensidig den där inledande halvtimmen faktiskt var.
Därför sitter vi nog alla med samma fråga i magen: Var det här bara ett meningslöst B-lagslunk, eller en fingervisning om vad som väntar på Estadio BBVA om två veckor?
Inte läsa in för mycket
Det mest bekymmersamma var inte att vi förlorade. Det var hur. Vänsterkanten öppnade sig gång på gång, mittförsvaret hade det tungt mot snabba omställningar och laget hittade aldrig riktigt den kompakthet som Potter byggt sitt rykte på. Alltså ryktet om att kunna ställa upp vilka som helst på planen och ändå få det att se bra ut.
En del av förklaringen är förstås personalläget. Gyökeres saknades i Oslo, Lindelöf började på bänken. Det var inte den startelva som möter Tunisien. Men en VM-trupp ska ha mer än elva fungerande spelare – och poängen med ett genrep är just att se hur helheten håller ihop när pusselbitarna flyttas runt.
Nu låg pusslet halvfärdigt på köksbordet.
Men Isak Hien, kapten för kvällen, tonade ner det hela efteråt. “En träningsmatch”, muttrade han. Något inför det större som väntar, inget man ska läsa för mycket in i.
Han har förvisso rätt på pappret. Norrbaggarna stod där för att vi skulle testa, prova och hitta former. Resultatet i sig är sekundärt (kan vi intala oss).
Tunisiernas scouter, som var på plats i Oschloo, vill nog hellre se en bra svensk insats mot Grekland för att ha någonting att gå på. För nu är ingen klokare.
Premiären som väger tyngst av alla
Att just premiären med stort ”P” är viktig säger sig självt. Men den bär större insatser än de andra två matcherna av en konkret anledning: Grupp F är jämn – och Sveriges återstående motståndare är tuffare.
Nederländerna, gruppfavoriterna, väntar den 20 juni i Houston. Japan, som imponerade rejält när de slog England i en träningsmatch tidigare i våras, kommer veckan efter i Dallas.
Räknestycket blir därmed brutalt enkelt.
Ska Sverige ha en realistisk chans att avancera måste det bli tre poäng mot Tunisien. Allt annat förvandlar resten av gruppspelet till en desperat jakt.
I det nya formatet med 48 lag går grupptvåan vidare, plus de åtta bästa grupptreorna. Det ger ett litet andningshål. Men att planera för att bli en av de bästa treorna är ingen strategi, det är en klassisk bön. Och jag planerar inte att bli religiös i sommar.
Inget övergångsställe
Här finns dock en fälla. Att se Tunisien som en självklar trepoängare vore ett misstag som kan straffa sig hårt. Örnarna från Kartago är ett rutinerat mästerskapslag med en disciplinerad defensiv och en vana att göra livet surt för högre rankade motståndare.
Senaste gången, 2022, vann de till och med mot Frankrike i sista gruppspelsmatchen. (Men Australiens parallela seger mot Danmark räckte för att snuva Tunisien på avancemang.)
Det är precis den här typen av match där Sverige historiskt har snubblat. Ett lag man förväntas slå, som sätter sig lågt, försvarar kompakt och väntar på sin chans i omställning.
Tålamod och precision blir avgörande. Lyckas vi inte bryta ner det tunisiska försvaret tidigt kan samma nervositet, som syntes i Oslo, krypa tillbaka. Då blir det svårt att ta sig iväg till jobbet efter slutsignal på måndagsmorgonen.
Hur omvärlden ser på oss
Bland etablerade experter och aktörer bedöms Sverige ändå som favorit. Hos flera nya spelbolag speglas den bilden tydligt, där blågul seger värderas högre än oavgjort eller “bortavinst”.
Samtidigt påminner marginalerna i oddssättningen om att en favoritstämpel sällan är så trygg som den låter, speciellt i VM-sammanhang. Här brukar oddsbolagen gå bort sig mer än brukligt då det alltid är speciella förutsättningar. Förhoppningsvis pressas siffrorna ner än mer efter smygbataljen mot Grekland efter en stabil, kontrollerad kollektiv insats med högt bollinnehav. Ska vi säga 2-0? Bra.
Potter har visat förr att han kan vända en negativ trend, det gjorde han hela vägen från ett katastrofkval till en VM-plats. Det är det vi alla lever på här nu. Även våra motståndare och pundits håller gentlemannen högt.
Nu återstår att se om han kan trolla en gång till bara, när det betyder som mest. Annars är vi på tunn-is-igen… (jag var tvungen).
Skämt åsido. Norge kan köpa oss hur mycket de vill, men vår tro på Graham är ovärderlig.
Först souvlaki, sedan couscous.
Heja Sverige!
